MED NÄSAN MOT ISKANTEN
(eng. With your nose against the Edge of the Ice)

Skuleskogens nationalpark vid Höga Kusten - ett område djupt fårat av inlandsisens tyngd med karaktäristiska klippskrevor, kalottberg och bäckraviner - är platsen för Catrin Anderssons monumentala installation Med näsan mot iskanten. Vid nationalparkens västra entré reser sig hennes färgstarka vägg, uppbyggd av transparenta glasskivor som agerar i samspel med omgivning och väderlek.
Catrin Anderssons konstverk kan ses mot den geologiska forskningen som under 1800-talet gav insikten om att Sverige sakta höjde sig efter inlandsisens tryck, något som skrev in landskapet i en betydligt längre tidsaxel än den bibliska. Och det är just i Skuleskogens nationalpark som den mest omfattande landshöjningen i världen ägt rum. Titeln, Med näsan mot iskanten, är lånad från den dåvarande Riksantikvarien Sigurd Curman som i uppsatsen ”Hur vår historia räddas”, 1938, förklarade hur ”de första Svenskarna invandrade med näsan mot iskanten och, bokstavligen såg landet höja sig framför deras ögon”.
Med näsan mot iskanten för oss tillbaka i tiden till ett Tabula Rasa, ett ännu oformat land, som mötte de första invandrarna för cirka 15.000 år sedan. En svindlande tanke som kan väcka föreställningar om det närbelägna landskapet i fryst form, om isens omfattning och vår egen litenhet.
Förhållandet till naturvetenskap löper som en röd tråd genom Catrin Anderssons konstnärskap, och Med näsan mot iskanten utgör inget undantag. Verkets utformning är delvis baserat på illustrationer av islossning enligt professor Douglas MacAyeals islossningteori. Rörelsen i ytan, skapad av de många rektangulära glasskivorna, kanske just är ett pågående uppbrott där ismassorna är på väg att frigöra sig från varandra? Ett tillstånd påverkat av den globala uppvärmningen. De färgade glasskivorna löper horisontellt från blått till rött via grönt i olika nyanser, färger som uppstår när ljus bryter igenom sönderfallande is.
I mötet mellan konstverket och den säregna omgivningen uppstår en dialog över tid och rum. Likt ett vetenskapligt instrument med tolkningar av det geologiska landskapet, dess naturminnen, växtlighet, och de kulturhistoriska effekterna som följde i inlandsisens spår. Eller ett omvälvande arkiv av lagrad information med nycklar till ny kunskap om det förgångna, vår nutid eller framtid.

Anna Johansson